skapelsen

Jag har haft en fantastisk förmiddag! Gick upp 11, och solen lyste starkt på rutan. Har sagt det många gånger, men solen alltså, vilken fantastisk glädjespridare den är, där gjorde Gud något väldigt bra!

Så när jag hade gått upp så bestämde jag mig för att äta frukost ute! Jag satte på mig tech-isar, mina underbara fårskinnstofflor, tog med mig kaffekoppen och Harry Potter och satte mig på trappan. Det var otroligt skönt! Huset bakom mig och taket ovan skyddade mig lite från vind och blåst, och jag satt och bara njöt. Började att läsa, men det gick inte, jag blev så distraherad av den underbara världen runtomkring mig! Jag hörde många olika sorters fåglar (och jag kan inte nämna namnet på ens en enda av dem), en katt gick förbi, över gården, människor pulsade i snön, endast dämpade steg hördes, och allt passade in i melodin som jorden spelade. Några få bilar hördes på avstånd, men ändå inte så högt att det på något sätt förstörde, detsamma med en helikopter som flög fjärran bort. Allt spelade sin roll i perfektionen som jag fick vara med och bevittna. Och för det är jag oerhört tacksam. Gud är så god.

svensk

Idag vart jag uppe "tidigt" (för att vara den här veckan iallafall, lovvecka o allt) och hade tid hos min handläggare på arbetsförmedlingen kl 10. Det gick bra, hon tyckte att jag var duktig som hade sökt jobben som hon tidigare hade gett mig (skicka in ett CV via mail, hur svårt kan det vara? Men tydligen så är det många som struntar i att göra det, enligt henne). Också fick jag än en gång särbehandlingen av henne (hon har nämnt det vid alla våra 3 tidigare samtal), att jag är fd IB student, och alltså otroligt smart. Oo ja. Jag måste ju verkligen instämma. Not. Iallafall, så tyckte hon att jag verkade "klipsk" och "alert" eller vad det nu var för ord hon använde idag, och undrade om jag ville vara med och blogga för arbetsförmedlingens ungdoms grejs (vet inte riktigt vad det var). Tyckte att det var otroligt konstigt att hon tyckte jag var "alert", två av gångerna jag har träffat henne har jag varit superförkyld och suttit och snorat och sett halvdöd ut. Det make-ar inte riktigt sense. (Tror än en gång det har med IB att göra). Om hon bara visste. haha.

Iallafall, det fanns bara ett visst antal platser på den här blogg-grejen, och det var fullt när hon kollade efter, så jag slapp, som tur var, kände mig inte allt för sugen om jag skall vara ärlig. Vilken rolig blogg det skulle bli, att blogga om mitt jobbsökande, mmm känns som en hit. Nej, tack Gud för att jag fick slippa det.

Sen var jag och Emma uppe i Säffle och hälsade på min storasyster och ett utav hennes barn. Det var väldigt kul att träffa dem, för var längesen. Även om de har en apstor hund som får mig att må väldigt dåligt (trots dubbla mediciner), så var det ändå värt. Sandra (min syster då), hade också besök av en engelsman som är här och hälsar på. Jag fick en chans att prata med honom en sväng, och blev ledsen när han berättade hur han hade blivit bemött när han varit ute osv. Det var ju verkligen ingen chock, snarare väntat, men ändå blir man ledsen när han berättar att han mött många människor här när han var exempelvis ute med hunden, och Ingen av dem hälsade på honom där han gick. Två personer hade stannat för att fråga efter vägen, som han ju inte ens kunde svara på, men utöver det. Ingen. Han har vart här en vecka. Vart ute med hunden, vi säger, tre gånger per dag. Och inte en enda gång har någon ens hälsat. Han berättade att det aldrig skulle hända i hans land. Och då snackar vi ändå England, som inte är direkt känt för sin gästfrihet. Ändå var han chockad, för oavsett om man inte känner varandra, så möter man ändå varandras blickar när man passerar, man ler, kanske säger hej. Men inte i Sverige. Nej då. Så fort vi passerar någon på gatan så tittar vi snabbt ner i marken. Fort skall det gå, så att de inte märker att det ens går förbi någon förrän man ser dess fötter i marken bredvid ens egna. Men kolla för Guds skull inte upp! Skulle man le åt någon man inte känner skulle man bli dömd direkt som konstig, det skulle vara "något fel på en". I Sverige skall man sköta sig själv, så är det bara.

När jag vart nere på stan förut så hade jag många av de här tankarna i huvudet. Jag passerade en gammal granne till min nu avlidne farmor, jag kände igen honom, kanske kände han inte igen mig. Men det som gör mig ledsen är hans blick. Så fort han ser att mina ögon inte är i backen som han är van vid att de alltid är, blir han nästan rädd, vet inte riktigt vart han skall kolla och flackar runt med blicken för att hitta ett fast föremål att fästa den på. I det ögonblicket ser han otroligt ung ut, som ett litet barn. Han har fru och två barn, kanske fler nu, jag vet inte. Det känns skrämmande.

Jag gick förbi busskuren som står mitt på torget. Där sitter en alkoholiserad man, som alltid, med sin ölburk i handen. Han sitter där i princip varje dag, och jag undrar om han är hemlös. Och jag undrar hur längesedan det var någon som såg på honom med en vänlig blick, hur längesedan det var någon som kom fram och hälsade på honom, Utan intentionerna att snika åt sig en flaska öl el dyl. Och jag tror svaret skrämmer mig lite.

Han kollade på mig när jag gick förbi, och jag gör precis som alla andra. Jag kollar bort. Jag är svensk. Mind-my-own-business-svensk. Och jag skäms. Otroligt mycket.

nu har jag gjort det. Han litade inte på mig när jag använde mina egna böcker. Så nu har jag kollat det på nätet, på riktigt alltså, lagt ner seriös tid på att hitta det, men icke. Kockla existerar inte som ord i svenska språket. Sorry sweetie. Men vad var det jag sa. Och tyda.se har alltid rätt.

För övrigt har jag haft en riktig bajs-tråk-dag idag. Vart nere på stan förut, apoteket, och skulle hitta en kräm till mitt ansikte som har varit sjukt torr och irriterad på sistone. Jag köpte en ansiktskräm, dyr sådan också, för torr och känslig hud. Och tro mig, när jag provade den i eftermiddags, så grät jag för att det brände så på mina kinder. Pytsan för att vara för känslig hud. Känns som att hela ansiktet blev sönderbränt. Ja, min kropp är ett mysterium.

Jag skar upp två av mina fingrar idag, måste jag bara få berätta. Jag skulle skära upp lime som jag skulle ha i en kanna med vatten för god smak. Limen rullade, kniven slant och jag fick den rakt i två av mina fingrar. I ena av dem blev det faktiskt riktigt djupt, trodde för ett tag att jag kanske var tvungen att åka iväg o sy för det ville verkligen inte sluta blöda. Men under tiden bad jag en bön och det slutade tillslut blöda. Det var skönt, tack Gud.

en vanlig måndag

Måndag, ny vecka och tiden tycks gå alldeles för fort (redan 23 februari), vilket är bra om man tänker att jag snart får se min älskling igen o att våren förhoppningsvis snart är här med en värmande sol och blomstrande natur, men inte så bra när jag tänker på mina mycket fast approaching Exams. Skall strax plugga, jag lovar Simon, ska bara uppdatera lite här, var ganska längesen.

Helgen har varit hektisk och stressig, med barndop för min kusin William i lördags. Jag och syster Emma sjöng den vackra "ett mästerverk" och det gick väl si så där. Sen efteråt en låång fest med hela släkten (vilka det iof var väldigt kul att träffa), men när vi kom hem sådär vid 23.30 tiden så skulle Emma o jag ställa oss och baka kladdkaka för ca 60 pers till söndagsmötet dan efter, jobbigt var det, men gott blev det!

På söndagen hade vi alltså hand om hela gudstjänsten (med vi menas ett par ungd härifrån). Jag hade utsetts till lovsångsledare, och hade fullt upp med att få teamet att bli ngt sånär samspelta under den korta tiden vi hade på oss att öva. Många frustrerande suckar senare, blev det iallafall tillslut ett riktigt skönt möte, väldigt bra predikan av ungd ledaren, och bäst var att Gud var verkligen närvarande och rörde vid människors hjärtan, och då spelar det ingen roll hur lovsången låter, det är inte det som gör ett möte fantastiskt, jag ger all credit to God!

Idag är en sleten dag, som jag skulle säga. Syrran har åkt och hälsat på sin pojkvän i Jnkpg, och jag är förkyld och lite småseg. Men jag har faktiskt tränat lite idag (och det är inte ofta det händer), och betalat lite räkningar o sånt, så har ändå vart lite produktiv idag, även om jag inte har rört mig utanför ytterdörren (all snö som föll under helgen har, återigen, börjat smälta bort, och går man ut så måste man nästan ha gummistövlar för att inte vattnet skall tränga igenom, vilket jag inte äger, ergo ha jag stannat inne :) ).

Nu ska jag laga mat, och sen så måste jag plugga. Japp, that´s it people

Jag är så lycklig. Mina ögon mår bra igen! Och det var verkligen ett tag sen de gjorde det (ca ett halvår, om inte mer), och allt tack vare en ung tjej som jobbar på apoteket i tuna. Hon visste mer än vad 4 läkarbesök har berättat, och hittade rätt direkt! Nu slipper jag rinnande kliande röda svullna ögon, och jag saknar det inte alls!

Jag har också hittat billiga biljetter till Paris, 23-27 mars, så det känns jättejätte bra, lite ljus i mitt mörka tråk-åmål.

Nu kollar jag på ps. I love you, tänker jag på elloise o hennes bio-erfarenhet av just den filmen (sittandes bakom henne, en stor stark bjässe a la how to lose a guy in ten days, och storgrät hela filmen igenom! ). Ne usch jag orkar inte se en sådan deprimerande film, jag går och duschar, see ya.

det är alla hjärtans dag,

och mitt hjärta är i Paris...

Här är min fina älskling som fyller år idag, och som Inte kommer gilla att jag lägger upp den här. Men, who cares, det är min blogg, jag gör vad jag vill! mohahaha

tråkdagar

Idag fyller min Simon år, GRATTIS love! Det var tråkigt att jag inte kunde vara hos honom idag, speciellt när hela hans familj är på olika håll. Stackarn har fått fira helt ensam. Men men. "Det är väl så det är att bli vuxen..." (hans ord)

Jag har inte så mycket att skriva om idag, men en sak kan jag säga. Jag AVSKYR kemi. Jag lovar alltså, kan nästan sträcka mig så långt att jag hatar det. Nästan. Är så trött på det. Apbajstråkigt är vad det är.

Idag har jag fikat och umgåtts med min vän Patric. Det har iallafall varit kul.

beautiful day!

Nu är jag förkyld igen! Attans alltså, att jag aldrig kan få vara frisk. Men men. Min dag har ändå varit skön och produktiv.

Sov länge idag. Till 12, och det var behövligt, har varit en ganska intensiv förra vecka. så jag tog det lugnt, åt frukost, pratade med min älskling och hade en mysig "morgon". När jag kände att jag var redo att ta tag i dagen, började jag med köket. Det behövde verkligen städas sååååå mycket, usch vad äckligt det var. Så började med att gå ut med soporna, och tror ni inte att jag blev rejält chockad när jag gick utanför dörren och jag fick känna solens varma strålar och himlen som log mot mig med en sådan vacker ljusblå nyans som himlen endast kan framkalla. Det var fantastiskt fint väder, någon minusgrad och ett lager med snö på marken. Otroligt uppiggad som jag blev av det vackra vädret så gick jag snabbt in och städade klart i köket (och det tog sin tid kan jag lova). Blev klar i lagom tid till att höra Oprahs signalmelodi, då var klockan så mkt att Emma också hade kommit hem. En stund framför tvn och sedan hämtade jag ett ljus, klädde mig för vädret och förde sedan mina steg mot kyrkogården. Det blev en kort promenad eftersom k-gården ligger väldigt nära, o kände inte att jag riktigt hade utnyttjat vädret till fullo än, så fortsatte att gå en sväng, och bara njöt av Guds fulländade skapelse.

Resten av dagen har gått i ett nafs, har städat lite mer, tvättat och lagat mat, fixat med lite telefonsamtal som behövde ringas, och nu är jag färdigduschad och redo för kvällen. Dock känner jag mig redan trött och klockan är inte ens halv 20, det är nog förkylningen skulle jag tro.


Längtar mycket till Jönköping på torsdag. Inte för att jag bara får träffa S (även om det givetvis vore mer än nog!), men jag får också träffa massa andra trevliga människor som jag inte träffat på länge, ska bli kul!

Men nu ska jag kolla på tv!