(Har inget internet hemma för tillfället (okej, har inte haft det sedan i somras), därför kan jag bara uppdatera bloggen när jag är i skolan, så blir inte så jätteofta.)
Idag skall jag luncha med Josefin, ser jag verkligen fram emot. Hon är en av de få från min gymnasieklass som jag fortfarande har kontakt med. En grymt bra tjej är hon också kan jag meddela!
Men annars har jag verkligen haft en otroligt tråkig helg. Har aldrig riktigt insett hur beroende jag är av sällskap förrän nu. Syrran var och hälsade på sin pojkvän, lillebror var/är i Norge och hälsar på familjen, och S är hemma i Eskilstuna. Så ensam har jag suttit i ett kallt hus en hel helg, endast tagit mig ut då jag behövt handla, men eftersom vädret har varit så otroligt otrevligt (iskalla vindar, starka sådana), så blev inte det allt för ofta heller. Vår DVD är trasig och syster E hade med sig datorn, så inte kunde jag titta på någon mysig film i vinterrusket, utan fick nöja mig med det väldigt begränsade utbud som TVn erbjöd.
Men jag läste nyss en utav mina älskade bibelskolekompisars blogg (karamelle.blog.se) och blev så inspirerad. Karolina, du är så bra, för du är så positiv! Har märkt att jag på sista tiden inte har varit så väldigt positiv, och det är dumt. Så det skall det allt bli en ändring på!
Nu är det iallafall såpass kallt ute att snön lägger sig om det kommer någon, så kom kom små snöflingor! Ja, stora är också välkomna. Snö tycker vi om. Snö är fint. Man kan göra så mycket utav snö. Man kan kasta snöbollar på S, man kan bygga fina lyktor och ha fina ljus i. Man blir helt enkelt glad av snö. Så en julklapp jag verkligen önskar i år är en vit jul. Mm, smaka på den du. En VIT jul. Det var inte igår man hade det. Tänk ändå. när det snöar är det nästan som att världen för en stund blir magisk. Det är vid sådana tillfällen man verkligen kan se Skaparens fingeravtryck överallt man blickar. Åh, det är ljuvligt. Vackraste scenariot är en iskall kväll. Stjärnklart, inte ett enda moln på himlen. Och snö, så långt ögat kan nå.
Tack Gode Gud för att du tänkte på oss när du skapade denna värld så otroligt vacker!
måndag 24 november 2008
torsdag 20 november 2008
trötter
En ny dag. Sitter på skolan i Karlstad och räknar timmar och minuter innan lektionen börjar.
En sak undrar jag. Man sätter sig på tåget ca kl 06.45, är iprincip fortfarande i drömmarnas värld, och det verkar, ganska naturligt att alla andra runtomkring mig känner ungefär likadant. De vill, så fort konduktören har vart där, somna om.
DÅ kommer ett gäng fjortisar och sätter sig i samma vagn, glatt ovetandes att klockan är mycket tidigt (förmodligen har de redan varit uppe i flera timmar för att lägga sin makeup osv..), de pratar vilt och högljutt om gårdagens tvprogram och vad deras gemensamma vänner hade gjort för galet helgen innan, de skrattar och skriker ("VA, ÄR DET SANT??!").
I vanliga fall, om klockan hade varit sisådär eftermiddag, så hade jag inte brytt mig särskilt nämnvärt, då hade jag snällt pluggat in ipoden och vänt huvudet åt ett annat håll.
MEN när klockan är 7 på morgonen, och 98 % utav resten av befolkningen i vagnen försöker att sova - Då kan man bli rätt irriterad.
En sak undrar jag. Man sätter sig på tåget ca kl 06.45, är iprincip fortfarande i drömmarnas värld, och det verkar, ganska naturligt att alla andra runtomkring mig känner ungefär likadant. De vill, så fort konduktören har vart där, somna om.
DÅ kommer ett gäng fjortisar och sätter sig i samma vagn, glatt ovetandes att klockan är mycket tidigt (förmodligen har de redan varit uppe i flera timmar för att lägga sin makeup osv..), de pratar vilt och högljutt om gårdagens tvprogram och vad deras gemensamma vänner hade gjort för galet helgen innan, de skrattar och skriker ("VA, ÄR DET SANT??!").
I vanliga fall, om klockan hade varit sisådär eftermiddag, så hade jag inte brytt mig särskilt nämnvärt, då hade jag snällt pluggat in ipoden och vänt huvudet åt ett annat håll.
MEN när klockan är 7 på morgonen, och 98 % utav resten av befolkningen i vagnen försöker att sova - Då kan man bli rätt irriterad.
torsdag 13 november 2008
höstsjuk
Jag kan inte tänka. Inte gråta. Definitivt inte skratta. Inte andas. Iallafall inte genom näsan. Jag vill så gärna sova, min kropp skriker efter sömn, men jag kan inte sova.
Jag har varit förkyld sedan i augusti. Vad är det för fel med mig?
Jag har varit förkyld sedan i augusti. Vad är det för fel med mig?
torsdag 6 november 2008
ZZZZzzzzzz
Så trött. Så trött.
Hatar att pendla. Behöva gå upp halv 6 när man inte börjar förrän vid halv 10. Det är värdelöst.
Hatar att pendla. Behöva gå upp halv 6 när man inte börjar förrän vid halv 10. Det är värdelöst.
onsdag 5 november 2008
Jul. Jul. Strålande Jul.
Och massa pengar kostar den också. Speciellt när man har 10 syskon, 2 "låtsassyskon", 3 syskonbarn och 2 till påväg. + Mamma o hennes boyfriend, Mormor, Morfar, och min underbara pojkvän. Ja, Christmas ain´t gonna be cheap this year.
Barack Obama vann för er som har lyckats ungå det. Ganska väntad seger måste man väl ändå säga.
Min Simon åkte för övrigt till Rom idag. Den lilla skiten. Och vart är jag? I Karlstad, på skolan. Kan inte bli bättre. Suck.
Barack Obama vann för er som har lyckats ungå det. Ganska väntad seger måste man väl ändå säga.
Min Simon åkte för övrigt till Rom idag. Den lilla skiten. Och vart är jag? I Karlstad, på skolan. Kan inte bli bättre. Suck.
måndag 3 november 2008
syster
Jag har spelat Kalaha med Samuel. Det är bra att inte ses så ofta tror jag, då blir man favvosyrran när man väl ses! Nu ska vi se Shrek den tredje!
Julklappshandel, norskar och bröllop
Idag har jag varit ute med mamma och julshoppat. Eller det var meningen att jag skulle julklappshandla men det är ju så svårt för ingen vill ju någonsin säga vad de önskar sig! Vore det inte bättre för alla om de bara sa vad de ville ha, så man slipper köpa massa skit som man egentligen inte vill ge, och som personen egentligen inte vill ha. Så det hela slutade med att jag köpte 5 grejer till mig själv istället. Och 0 till någon annan. Men men, jag har iallafall hittat en perfekt julklapp till Simon, som jag vet att han vill ha, så gillar han den inte så får han stryk!
Har funderat på vad mina äldre bröder skall få, och skulle gärna vilja ge dem en stor tavla med olika foton på familjen. Har sett jättesnygga ramar som skulle passa perfekt. Problemet ligger i att jag inte har några kort, och jag är ju inte världens bästa fotograf kan man tycka. Helst skall det vara svart-vita väldigt spontana bilder, inte stela pose-kort, utan klassiska familjemoments. Och jag vill ju ha kort så att alla familjemedlemmar är med, och det är också väldigt svårt eftersom Daniel m familj bor i Västerås, Mathias m familj i Sthlm, och Sofia bor i Växjö, och chansen att jag skall åka till alla de platserna innan jul är ganska minimal. Så hur jag skall pull-a det här off är ännu ett mysterium, men skulle det gå att fixa på något sätt så tror jag det skulle bli perfekt.
Måste säga att jag nog, trots allt, börjar gilla Norge lite. Alla är så otroligt vänliga här. Det är faktiskt stor skillnad, vad jag har märkt iallafall, från Sveriges "klara-sig-själv" mentalitet. Tror inte att jag skulle vilja bo här, har ingen större lust att lära mig norska, men jag klarar faktiskt av att vistas här, och det är ett stort steg frammåt för mig. Jag önskar bara att Emma kunde ha hängt med mig hit så att hon kunde få se det också. Men då ska väl ett mirakel ske, antar jag.
Hemfärd blir imorgon kl 13.30. Tåget går förvånansvärt snabbt, är hemma vid 16.30 ungefär. Och till helgen blir det bröllop. Åh vad kul, kan man ju tycka. Och det skulle nog jag också tycka om jag var gäst, men nu är det så att jag skall hjälpa till och servera gästerna istället. känns lite drygt måste jag erkänna, men jag gör det för att hjälpa till. Och jag får träffa många gamla klasskamrater ifrån Jnkpg, det ser jag fram emot iallafall. Och Kathrine, som kommer flygandes från självaste Schweiz för att vara med, ska bli otroligt kul att träffa henne.
Nu skall jag läsa lite. Borde egentligen plugga, men "Från Jihad Till Jesus" av Christopher Alam drar mycket mer. Ett bra boktips, otroligt spännande bok!
Har funderat på vad mina äldre bröder skall få, och skulle gärna vilja ge dem en stor tavla med olika foton på familjen. Har sett jättesnygga ramar som skulle passa perfekt. Problemet ligger i att jag inte har några kort, och jag är ju inte världens bästa fotograf kan man tycka. Helst skall det vara svart-vita väldigt spontana bilder, inte stela pose-kort, utan klassiska familjemoments. Och jag vill ju ha kort så att alla familjemedlemmar är med, och det är också väldigt svårt eftersom Daniel m familj bor i Västerås, Mathias m familj i Sthlm, och Sofia bor i Växjö, och chansen att jag skall åka till alla de platserna innan jul är ganska minimal. Så hur jag skall pull-a det här off är ännu ett mysterium, men skulle det gå att fixa på något sätt så tror jag det skulle bli perfekt.
Måste säga att jag nog, trots allt, börjar gilla Norge lite. Alla är så otroligt vänliga här. Det är faktiskt stor skillnad, vad jag har märkt iallafall, från Sveriges "klara-sig-själv" mentalitet. Tror inte att jag skulle vilja bo här, har ingen större lust att lära mig norska, men jag klarar faktiskt av att vistas här, och det är ett stort steg frammåt för mig. Jag önskar bara att Emma kunde ha hängt med mig hit så att hon kunde få se det också. Men då ska väl ett mirakel ske, antar jag.
Hemfärd blir imorgon kl 13.30. Tåget går förvånansvärt snabbt, är hemma vid 16.30 ungefär. Och till helgen blir det bröllop. Åh vad kul, kan man ju tycka. Och det skulle nog jag också tycka om jag var gäst, men nu är det så att jag skall hjälpa till och servera gästerna istället. känns lite drygt måste jag erkänna, men jag gör det för att hjälpa till. Och jag får träffa många gamla klasskamrater ifrån Jnkpg, det ser jag fram emot iallafall. Och Kathrine, som kommer flygandes från självaste Schweiz för att vara med, ska bli otroligt kul att träffa henne.
Nu skall jag läsa lite. Borde egentligen plugga, men "Från Jihad Till Jesus" av Christopher Alam drar mycket mer. Ett bra boktips, otroligt spännande bok!
lördag 1 november 2008
Minnen att minnas.
Många månader sedan jag skrev här. Nu sitter jag i ett snöklätt hus, 2 mil utanför Oslo. Kom hit igår för att hälsa på min mor och yngre syskon som numera är bosatta här. Det är vackert, men alldeles för avlägset för att jag personligen skulle trivas. Inte för att Åmål är värsta staden, men trivs ju inte där heller så.
Är iallafall i full gång med mina kemi-studier. Eller full gång kanske var att överdriva, men jag går ju på lektioner iallafall. Det känns åtminstonde helt ok. Har dock en otroligt hängiven förkylning som aldrig tycks vilja släppa taget, grymt jobbigt måste jag säga. Hela skallen känns mos och näsan rinner som om den aldrig gjort något annat.
När jag ser mina syskon här, i Nittedal, en ganska annorlunda värld från den de en gång levde i, så känner jag mig både lycklig och lite ledsen. Lycklig för att de verkar verligen må bra här. De har fått många kompisar och går i en bra skola, har mycket för sig på fritiden, har mycket prylar, men framför allt har de en lycklig mamma. Det har inte jag haft på många år.
Ledsen blir jag när jag tänker på att de kommer att leva helt olika liv än vad jag o mina äldre syskon gjorde. De kommer förhoppningsvis inte få vara med om vad vi har vart, och det hoppas jag innerligt på, men o andra sidan kommer de glömma bort sin gamla familj, pappa, farmor, farfar som Samuel inte ens fick träffa. De kommer aldrig besöka deras gravstenar, aldrig gråta över pappas tidiga död, för de kommer inte ha något att minnas av honom. De kommer att glömma sina rötter, Åmål, sina vänner, svenskan... De kommer att bli väluppfostrade människor som talar flytande Norska.
Jag är glad för deras skull. De får ett liv som jag drömde om när jag var liten. Jag hoppas bara att de inte glömmer allt. Även om mycket inte var bra i vårt gamla hem, så fanns det saker värda att minnas. Familjemiddagarna under Jul/Påsk kommer jag alltid att värdera högt. Det var enda gångerna då hela familjen verkligen var samlad. Även om det var stressiga tider, speciellt för mamma som fick laga så otroligt mycket mat, så var de helgerna heliga. Inga bråk, inga skrik, förhoppningsvis inga tårar (om det inte var något utav mina syskon som var rädd för tomten). man gick runt hela året och funderade på vad man skulle köpa till alla i julkklapp. Man hade inte särskilt mycket pengar i plånboken, men man ville ändå ge var och en en present som de förtjänade. Tacksamma leenden. Kanske enda gången under hela året som vi gav varandra kramar.
Det är konstigt, för när någon är borta så tänker man inte längre på alla fel och brister som personen hade. Man minns endast allt bra. Varje gång jag står vid pappas gravsten, har tänt ett ljus eller ställt dit en blomma, så minns jag bara de bra sakerna. Många gånger får det mig att gråta ändå, det är ju det man gör när man saknar någon, men det är bra tårar.
Ett speciellt minne som jag har är når jag och pappa satt i bilen. Vi var i Karlstad och hade varit och kollat på en lägenhet åt mig, jag skulle börja gymnasiet där uppe och behövde en lägenhet att bo i under veckorna. När vi var påväg hem så pratade vi mycket. Vi pratade om framtiden, om utbildningar (jag ville bli läkare), om universitet osv. Han sade att han längtade så till den dagen då vi fick fylla i universitetsansökningar tillsammans. Han sade att han var stolt över mig (och sådana ord yttras inte ofta i vår familj). Just det har jag tänkt så mycket på. Jag visste att pappa var sjuk, han visste det, men ändå försökte man leva på som vanligt, tänka på framtiden. Pappa kommer aldrig att få vara med mig och skriva ansökningar till olika universitet. Han kommer aldrig få se mig ta examen. Han kommer aldrig få vara sådär stolt över mig som han ville vara. Han dog innan hans barn ens hade slutat skolan. Det är för tidigt.
Det är sådana minnen som får mig att gråta.. Vissa saker önskar man verkligen att det gick att ändra på.
Är iallafall i full gång med mina kemi-studier. Eller full gång kanske var att överdriva, men jag går ju på lektioner iallafall. Det känns åtminstonde helt ok. Har dock en otroligt hängiven förkylning som aldrig tycks vilja släppa taget, grymt jobbigt måste jag säga. Hela skallen känns mos och näsan rinner som om den aldrig gjort något annat.
När jag ser mina syskon här, i Nittedal, en ganska annorlunda värld från den de en gång levde i, så känner jag mig både lycklig och lite ledsen. Lycklig för att de verkar verligen må bra här. De har fått många kompisar och går i en bra skola, har mycket för sig på fritiden, har mycket prylar, men framför allt har de en lycklig mamma. Det har inte jag haft på många år.
Ledsen blir jag när jag tänker på att de kommer att leva helt olika liv än vad jag o mina äldre syskon gjorde. De kommer förhoppningsvis inte få vara med om vad vi har vart, och det hoppas jag innerligt på, men o andra sidan kommer de glömma bort sin gamla familj, pappa, farmor, farfar som Samuel inte ens fick träffa. De kommer aldrig besöka deras gravstenar, aldrig gråta över pappas tidiga död, för de kommer inte ha något att minnas av honom. De kommer att glömma sina rötter, Åmål, sina vänner, svenskan... De kommer att bli väluppfostrade människor som talar flytande Norska.
Jag är glad för deras skull. De får ett liv som jag drömde om när jag var liten. Jag hoppas bara att de inte glömmer allt. Även om mycket inte var bra i vårt gamla hem, så fanns det saker värda att minnas. Familjemiddagarna under Jul/Påsk kommer jag alltid att värdera högt. Det var enda gångerna då hela familjen verkligen var samlad. Även om det var stressiga tider, speciellt för mamma som fick laga så otroligt mycket mat, så var de helgerna heliga. Inga bråk, inga skrik, förhoppningsvis inga tårar (om det inte var något utav mina syskon som var rädd för tomten). man gick runt hela året och funderade på vad man skulle köpa till alla i julkklapp. Man hade inte särskilt mycket pengar i plånboken, men man ville ändå ge var och en en present som de förtjänade. Tacksamma leenden. Kanske enda gången under hela året som vi gav varandra kramar.
Det är konstigt, för när någon är borta så tänker man inte längre på alla fel och brister som personen hade. Man minns endast allt bra. Varje gång jag står vid pappas gravsten, har tänt ett ljus eller ställt dit en blomma, så minns jag bara de bra sakerna. Många gånger får det mig att gråta ändå, det är ju det man gör när man saknar någon, men det är bra tårar.
Ett speciellt minne som jag har är når jag och pappa satt i bilen. Vi var i Karlstad och hade varit och kollat på en lägenhet åt mig, jag skulle börja gymnasiet där uppe och behövde en lägenhet att bo i under veckorna. När vi var påväg hem så pratade vi mycket. Vi pratade om framtiden, om utbildningar (jag ville bli läkare), om universitet osv. Han sade att han längtade så till den dagen då vi fick fylla i universitetsansökningar tillsammans. Han sade att han var stolt över mig (och sådana ord yttras inte ofta i vår familj). Just det har jag tänkt så mycket på. Jag visste att pappa var sjuk, han visste det, men ändå försökte man leva på som vanligt, tänka på framtiden. Pappa kommer aldrig att få vara med mig och skriva ansökningar till olika universitet. Han kommer aldrig få se mig ta examen. Han kommer aldrig få vara sådär stolt över mig som han ville vara. Han dog innan hans barn ens hade slutat skolan. Det är för tidigt.
Det är sådana minnen som får mig att gråta.. Vissa saker önskar man verkligen att det gick att ändra på.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.jpg)