Odjuret

Jag har i drygt en vecka nu varit på praktik på Ria - Hela människan, som är ett ställe dit hemlösa kan komma och få mat och husrum och kläder, och hjälp med det de behöver. Världens bästa ställe att vara på.

Igår var en väldigt innehållsrik dag på härberget. Polisen vart inkallad 2 ggr, en gång för slagsmål och sedan för narkotikainnehav. Så det var lite småstökigt emellanåt. Men det som var bra med kväöllen var att Odjuret var där. Och för att förklara varför jag kallar honom Odjuret så måste jag förklara från början. Jag har ju varit på Ria i en vecka nu, typ, 8 dgr. Och varje dag har en man varit där, ganska storvuxen och gammal, i 50-års åldern. Han har varit i slagsmål och åkt på rejält med stryk, ena ögat är igensvullnat, det andra är helt blått. Näsan är svart av förruttnelse och han har diverse sår på hela kroppen - kinderna, armarna och fingrarna ex. Ena benet är pajat och han går med kryckor. Håret är ganska långt grått och tovigt, men det mesta gömmer sig under en trasig svart hatt. Han har haft samma smutsiga kläder på sig hela veckan, och förmodligen är de de enda han äger. I.e. han ser ganska läskig ut vid första blick.

På Ria är det ganska mycket folk på dagarna, och man hinner inte prata med alla, och alla vill nog inte prata med en heller. Den här gubben, Odjuret, sitter alltid ensam vid ett bord, kollar mest ner i bordsskivan och skulle man få ögonkontakt med honom så var den en ganska känslokall blick.

Jag var livrädd för honom sedan första dagen och höll mig så smått undan från honom.

Så igår jobbade jag på härberget för första gången. Där är det inte alls lika mycket folk som bor, utan de som kommer sitter man och pratar och fikar med. Så när jag har suttit i köket ett tag så kommer han, Odjuret in och sätter sig bredvid mig. Jag blir lite nervös, för jag vet inte riktigt vad jag ska säga till honom. Och runt omkring börjar det bli orligt (ovannämda slagsmål bla) så personalen försvinner från köket, och kvar blir endast jag och Odjuret.

Då börjar han prata med mig. Prata! helt otroligt tänker jag. Först går det ganska segt, jag hör inte riktigt vad han säger bland allt sluddrande. Men efter ett tag så går det bra, och han börjar prata om en bok som han har läst, och det rullar på och vi pratar om allt möjligt. Han är schizofren fick jag veta, och tycker det är väldigt obehagligt med poliser pga tidigare erfarenheter, och därför när de kommer, sjunker han ner i stolen och muttrar lite tyst för sig själv. Under kvällen så får jag prata med honom en hel del och hålla honom sällskap medans det ärtotalt tumult runt omkring. Men det gjorde ingenting. Odjuret visar sig vara världens sötaste gubbe, och jag fick hjälpa honom skriva ett vykort till sin fru som sitter inne på en anstalt o grejer. En helt annan värld som han lever, och ändå så kom vi så bra överens, och precis som Odjuret i filmen så är hans hemska yttre ingenting jämfört med hans otroligt varma inre, och han förvandlades
mitt framför mina ögon till prinsen. En lite äldre sådan, but still.