Okej. Jag skall berätta hur jag verkligen känner för en gångs skull.

Jag hatar att vara här.
I Åmål.
Jag hatar det verkligen.

För jag har ingenting här.
Inte en enda nära vän bor kvar. Ingen familj. Jag har ett sketet jobb att gå till varenda dag. Och ett stort fett ensamt hus, med alldeles för många dåliga minnen. Det enda som alltid har hållit mitt humör uppe är Emma, och hon skall vara bortrest nästan hela sommaren.

Jag känner mig ensam. Som aldrig förr. Och saknar varenda person i mitt liv. Saknar Simon. Saknar min familj, mina syskon som finns utspridda överallt. Saknar pappa, farmor & farfar. Mina vänner. Saknar Kathrine och Erica. Sofie och Emma. Tilda och alla andra bibelskolekamrater.

Har hört att "home is where your heart is". Mitt hjärta är på många ställen. Eskilstuna, Nittedal, Stockholm, Västerås, Växjö, Säffle, Jönköping, Schweiz, Märsta, himlen och många andra ställen.

Men inte Åmål. Nej, det här är inte mitt hem.