Underbara lovsång

Det finns ingen som kan göra mig så glad som Gud gör. När jag tänker på Honom, på Hans skapelse, på allt vad Han gör för mig, på att Han älskar mig, på att Han har en mening med Mitt liv - det gör mig så uppfylld, det finns inget som kan liknas vid den känslan.

Det är fantastiskt att vara förälskad, att hitta någon som man älskar och som man vill dela resten av sitt liv med, det är verkligen speciellt, och helt fantastiskt på alla sätt. Man behöver aldrig mer vara ensam, aldrig mer undra eller oroa sig, för den speciella personen kommer alltid att finnas där, vid ens sida. Eller känslan när man får hålla sitt barn i armarna för första gången, jag har aldrig upplevt det, men jag kan tro att det måste vara en otroligt häftig, känslomässig och underbar känsla. Barnet som har funnits i sin egen kropp i 9 hela månader, som är en del av en själv så som ingen annan är. Jag kan inte ens föreställa mig den speciella kärlek det måste vara. Känslan en tidig sommarmorgon, när solen sakta stiger och värmen ökar, när daggen ännu inte har avdunstat och man går med bara fötter mot det något kallare gräset. Fåglar kvittrar och blommor som vaknar till liv. Himlen ler och träden dansar.
Det finns så många nästintill perfekta ögonblick, då man tänker att man aldrig kan vara lyckligare än nu, när man frågar sig själv vad som möjligen kan vara bättre än det här.

Jag fick svaret idag.

En tom kyrka. Ett piano, en gitarr, och en Gud. Den Guden. Och lovsången till Honom som har övervunnit all världens ondska. Lovsången till Han som lyser där endast mörker existerar. Glädjen som fyller mig när jag sjunger till Honom kan inte jämföras med något annat. Då existerar ingenting annat. Just då finns det ingen som kan göra mig illa, inget som kan skada mitt hjärta. Just då, då är det bara jag och Gud. Gud och jag. Och det är allt som behövs.