svensk

Idag vart jag uppe "tidigt" (för att vara den här veckan iallafall, lovvecka o allt) och hade tid hos min handläggare på arbetsförmedlingen kl 10. Det gick bra, hon tyckte att jag var duktig som hade sökt jobben som hon tidigare hade gett mig (skicka in ett CV via mail, hur svårt kan det vara? Men tydligen så är det många som struntar i att göra det, enligt henne). Också fick jag än en gång särbehandlingen av henne (hon har nämnt det vid alla våra 3 tidigare samtal), att jag är fd IB student, och alltså otroligt smart. Oo ja. Jag måste ju verkligen instämma. Not. Iallafall, så tyckte hon att jag verkade "klipsk" och "alert" eller vad det nu var för ord hon använde idag, och undrade om jag ville vara med och blogga för arbetsförmedlingens ungdoms grejs (vet inte riktigt vad det var). Tyckte att det var otroligt konstigt att hon tyckte jag var "alert", två av gångerna jag har träffat henne har jag varit superförkyld och suttit och snorat och sett halvdöd ut. Det make-ar inte riktigt sense. (Tror än en gång det har med IB att göra). Om hon bara visste. haha.

Iallafall, det fanns bara ett visst antal platser på den här blogg-grejen, och det var fullt när hon kollade efter, så jag slapp, som tur var, kände mig inte allt för sugen om jag skall vara ärlig. Vilken rolig blogg det skulle bli, att blogga om mitt jobbsökande, mmm känns som en hit. Nej, tack Gud för att jag fick slippa det.

Sen var jag och Emma uppe i Säffle och hälsade på min storasyster och ett utav hennes barn. Det var väldigt kul att träffa dem, för var längesen. Även om de har en apstor hund som får mig att må väldigt dåligt (trots dubbla mediciner), så var det ändå värt. Sandra (min syster då), hade också besök av en engelsman som är här och hälsar på. Jag fick en chans att prata med honom en sväng, och blev ledsen när han berättade hur han hade blivit bemött när han varit ute osv. Det var ju verkligen ingen chock, snarare väntat, men ändå blir man ledsen när han berättar att han mött många människor här när han var exempelvis ute med hunden, och Ingen av dem hälsade på honom där han gick. Två personer hade stannat för att fråga efter vägen, som han ju inte ens kunde svara på, men utöver det. Ingen. Han har vart här en vecka. Vart ute med hunden, vi säger, tre gånger per dag. Och inte en enda gång har någon ens hälsat. Han berättade att det aldrig skulle hända i hans land. Och då snackar vi ändå England, som inte är direkt känt för sin gästfrihet. Ändå var han chockad, för oavsett om man inte känner varandra, så möter man ändå varandras blickar när man passerar, man ler, kanske säger hej. Men inte i Sverige. Nej då. Så fort vi passerar någon på gatan så tittar vi snabbt ner i marken. Fort skall det gå, så att de inte märker att det ens går förbi någon förrän man ser dess fötter i marken bredvid ens egna. Men kolla för Guds skull inte upp! Skulle man le åt någon man inte känner skulle man bli dömd direkt som konstig, det skulle vara "något fel på en". I Sverige skall man sköta sig själv, så är det bara.

När jag vart nere på stan förut så hade jag många av de här tankarna i huvudet. Jag passerade en gammal granne till min nu avlidne farmor, jag kände igen honom, kanske kände han inte igen mig. Men det som gör mig ledsen är hans blick. Så fort han ser att mina ögon inte är i backen som han är van vid att de alltid är, blir han nästan rädd, vet inte riktigt vart han skall kolla och flackar runt med blicken för att hitta ett fast föremål att fästa den på. I det ögonblicket ser han otroligt ung ut, som ett litet barn. Han har fru och två barn, kanske fler nu, jag vet inte. Det känns skrämmande.

Jag gick förbi busskuren som står mitt på torget. Där sitter en alkoholiserad man, som alltid, med sin ölburk i handen. Han sitter där i princip varje dag, och jag undrar om han är hemlös. Och jag undrar hur längesedan det var någon som såg på honom med en vänlig blick, hur längesedan det var någon som kom fram och hälsade på honom, Utan intentionerna att snika åt sig en flaska öl el dyl. Och jag tror svaret skrämmer mig lite.

Han kollade på mig när jag gick förbi, och jag gör precis som alla andra. Jag kollar bort. Jag är svensk. Mind-my-own-business-svensk. Och jag skäms. Otroligt mycket.