Minnen att minnas.

Många månader sedan jag skrev här. Nu sitter jag i ett snöklätt hus, 2 mil utanför Oslo. Kom hit igår för att hälsa på min mor och yngre syskon som numera är bosatta här. Det är vackert, men alldeles för avlägset för att jag personligen skulle trivas. Inte för att Åmål är värsta staden, men trivs ju inte där heller så.

Är iallafall i full gång med mina kemi-studier. Eller full gång kanske var att överdriva, men jag går ju på lektioner iallafall. Det känns åtminstonde helt ok. Har dock en otroligt hängiven förkylning som aldrig tycks vilja släppa taget, grymt jobbigt måste jag säga. Hela skallen känns mos och näsan rinner som om den aldrig gjort något annat.

När jag ser mina syskon här, i Nittedal, en ganska annorlunda värld från den de en gång levde i, så känner jag mig både lycklig och lite ledsen. Lycklig för att de verkar verligen må bra här. De har fått många kompisar och går i en bra skola, har mycket för sig på fritiden, har mycket prylar, men framför allt har de en lycklig mamma. Det har inte jag haft på många år.

Ledsen blir jag när jag tänker på att de kommer att leva helt olika liv än vad jag o mina äldre syskon gjorde. De kommer förhoppningsvis inte få vara med om vad vi har vart, och det hoppas jag innerligt på, men o andra sidan kommer de glömma bort sin gamla familj, pappa, farmor, farfar som Samuel inte ens fick träffa. De kommer aldrig besöka deras gravstenar, aldrig gråta över pappas tidiga död, för de kommer inte ha något att minnas av honom. De kommer att glömma sina rötter, Åmål, sina vänner, svenskan... De kommer att bli väluppfostrade människor som talar flytande Norska.

Jag är glad för deras skull. De får ett liv som jag drömde om när jag var liten. Jag hoppas bara att de inte glömmer allt. Även om mycket inte var bra i vårt gamla hem, så fanns det saker värda att minnas. Familjemiddagarna under Jul/Påsk kommer jag alltid att värdera högt. Det var enda gångerna då hela familjen verkligen var samlad. Även om det var stressiga tider, speciellt för mamma som fick laga så otroligt mycket mat, så var de helgerna heliga. Inga bråk, inga skrik, förhoppningsvis inga tårar (om det inte var något utav mina syskon som var rädd för tomten). man gick runt hela året och funderade på vad man skulle köpa till alla i julkklapp. Man hade inte särskilt mycket pengar i plånboken, men man ville ändå ge var och en en present som de förtjänade. Tacksamma leenden. Kanske enda gången under hela året som vi gav varandra kramar.

Det är konstigt, för när någon är borta så tänker man inte längre på alla fel och brister som personen hade. Man minns endast allt bra. Varje gång jag står vid pappas gravsten, har tänt ett ljus eller ställt dit en blomma, så minns jag bara de bra sakerna. Många gånger får det mig att gråta ändå, det är ju det man gör när man saknar någon, men det är bra tårar.

Ett speciellt minne som jag har är når jag och pappa satt i bilen. Vi var i Karlstad och hade varit och kollat på en lägenhet åt mig, jag skulle börja gymnasiet där uppe och behövde en lägenhet att bo i under veckorna. När vi var påväg hem så pratade vi mycket. Vi pratade om framtiden, om utbildningar (jag ville bli läkare), om universitet osv. Han sade att han längtade så till den dagen då vi fick fylla i universitetsansökningar tillsammans. Han sade att han var stolt över mig (och sådana ord yttras inte ofta i vår familj). Just det har jag tänkt så mycket på. Jag visste att pappa var sjuk, han visste det, men ändå försökte man leva på som vanligt, tänka på framtiden. Pappa kommer aldrig att få vara med mig och skriva ansökningar till olika universitet. Han kommer aldrig få se mig ta examen. Han kommer aldrig få vara sådär stolt över mig som han ville vara. Han dog innan hans barn ens hade slutat skolan. Det är för tidigt.

Det är sådana minnen som får mig att gråta.. Vissa saker önskar man verkligen att det gick att ändra på.